The Life of Ajam

Jag vet, jag tänker för mycket, och det blir lätt så när jag nu har hela dagarna för mig själv och inte hittar saker att sysselsätta mig med.

Idag så har bilen fört problem med sig, så jag har bokat in en tid imorgon för byte av batteriet, men nu på dagen har även motorstörningslampan börjat lysa och jag är på väg att ge upp.... Tur jag ska in imorgon då, hoppas de kan göra något åt det ocksåå då, kommer väl kosta multum dock, nu när man inte har råd med det

En olycka kommer sällan ensam som det heter......

Annars så har jag tänkt mycket på vem jag är, och det känns som att jag har tappat bort mig själv. Det känns inte som att jag är någon eller har något nu när jag MÅSTE avstå ifrån att träna. Jag har insett att jag identifierar mig med träningen, att jag mår som bäst och har mest självförtroende när jag tränar, utan träningen känns det inte som jag kan vara mig själv.... Vem jag nu är utan träningen.

Jag och min träning är ett känns det som, nu vet jag inte vem jag är och varför jag lever då jag inte kan vara aktiv och träna och göra det jag tycker är roligast och trivs bäst med.

Jag har förlorat mig själv, och vet inte längre vem jag är....

Jag tappade bort mig själv på vägen nånstans, och nu har jag svårt att hitta tillbaka....

Jag har de senaste åren varit så jäkla stolt över min kropp och hur den ser ut, jag har jobbat hårt med träning och kost för att ha den kropp jag har, den fina snygga kroppen, med alla mina synliga, relativt stora muskler (större och synligare än jag nånsin haft).

Och så blir man sjuk, en sjukdom som inte syns men som känns och som hindrar mig från att fortsätta slipa på och förfina min slanka muskulösa kropp....

Ja, kanske är lite utseendefixerad, men jag är stolt över den, jag visar gärna upp den, liksom min tatuering.

Men nu, i dessa dagar tycker jag inte om min kropp, mig själv eller mitt liv.

Jag försöker se det ljusa i tillvaron, vill bli omtyckt för den jag är, har underbara vänner och familj, försöker vara ute i naturen så mycket som det går för där mår jag bra.

Jag har liksom bara kört på de senaste månaderna och inte haft tid att tänka, lugna ner mig.

Så när det väl händer, när tankarna får sätta rot och jag plötsligt har all tid i världen då kommer dessa funderingar.... vad vill jag med livet, är jag lycklig? Varför tycker jag inte om mig själv? När känner jag mig som lyckligast? Vad gör mig glad? Varför blir jag så ledsen?

Man måste ju älska sig själv innan man kan hitta någon att älska eller som kan älska en... just nu känns det väldigt långt borta....

Jag vet ju inte vem jag är, vad jag vill.... det känns inte som jag har något meningsfullt i livet. jag saknar ju militärlivet så enormt, där kändes det och var så tydligt att man gjorde något för en viktig sak, att man var en i gemenskapen. Jag har aldrig trivts och mått så bra som under GMUn samt under hemvärnsövningarna, för då känner jag att jag gör något jag kan, är bra på och tycker är roligt med folk som har samma intressen.

Jaja, allt händer väl av en orsak, och det finns nog nån mening med detta också. Att jag ska få en tankeställare och hitta rätt igen eller hitta en ny väg.

Det som nog var spiken i kistan och som fick mig att rämna var nog allt biltrubbel, och att saker inte funkar.

Ibland så känns det inte som att jag orkar längre, orkar kämpa...

Det känns som att jag inte gör det för mig utan för alla andra. Jag har ett jobb jag inte trivs med och där folk bryr sig men jag orkar inte ta in det.

Vet att folk skulle sakna mig om jag dör, men tankarna går genom huvet ändå, sedan får jag se något vackert i naturen och inser att det är för att få uppleva dessa små ljusglimtar som jag verkligen lever.

har sett tofsvipor (2st, fler än jag nånsin sett förut), domherrar och en otroligt vacker regnbåge idag nder de 3 timmar jag kört runt bilen.

Funderar på att gå och träffa någon att prata med, men har ju inte råd, men känner att jag behöver prata med någon som kan hjälpa mig i mina tankar, reda ut dem så att jag kan älska mig själv och tycka om mig för den jag är igen, hitta en väg tillbaka till min bana

Ha det gott

Kram

Igår var jag i kontakt med sjukhuset för att få reda på hur länge läkarna på hjärtavdelningen tycker/anser att jag ska vara sjukskriven. Fick veta att de sjukskrivet mig till den 29/4.....

det låter ju skitkul

Men jag måste börja lyssna på de som vet bäst, de som vet hur allvarligt det verkligen var.

Jag måste inse att jag kanske är sjukare än vad jag tror, att utbredd trombos i lungan inte är något att skoja om.

Att det är ett allvarligt tillstånd, speciellt i den utbredelse det var, det var (är ju fortfarande iofs) blodproppar i blodådrorna runt både vänster och höger lunga samt i den stora artären från hjärtat till lungorna satt det en blodpropp precis i klykan, sadelpropp som täpte till blodflödet till båda lungorna samtidigt.

När jag tänker på det, som jag inte gör så mycket för då blir det så extremt jobbigt och ledsamt, så om jag väntat kanske en vecka till så hade jag kanske inte suttit här idag... SÅ allvarligt är det.

Men nu lever jag och är glad för det, det är nog så jag måste tänka ibland. Att jag har fått livet och vara glad för mitt liv, för det jag har i mitt liv, att jag kan vara ute i naturen och klättra på stenblock i hölick (Hudiksvall) och må bra.

Så allvarligt är det, och jag märker ju att jag blir trött dagen efter jag varit ute och aktiverat mig ordentligt....

det måste gå in i min lilla hjärna, att lungemboli är ett allvarligt tillstånd.

Det var enklare på sjukhuset, första veckan, för då insåg jag att jag var sjuk. Nu när jag är hemma är det svårare, men får ta vara på tiden och göra det bästa som går av den.

Tur att det är påsk snart

Jobbigaste är nog att inte kunna göra det man tycker är allra roligast, dvs träna, men var sak har sin tid typ :P

Lev gott, och ta vara på ert liv, det kan förändras och sluta snabbt, snabbare än man tror

Har nu inlett min andra vecka hemma sjukskriven efter den vecka jag tillbringade på sjukhuset, och jag kan ärligt säga att det känns mycket bättre idag mot vad det gjorde för en vecka sedan.

Orkar mycket mer och hade inga problem att gå ner på stan i högre hastighet än jag orkat med eller kunnat på flera veckor. Det känns skönt att man märker skillnad så pass. Att man märker att propparna blivit mindre och man kan andas bättre nu

får väl stå ut denna vecka också, och vila upp mig, vara ute och promenera. så får jag sätta igång lite lätt med träningen igen nästa vecka. För det är lite tråkigt att inte kunnat träna heller, känns som att kroppen o alla muskler bara försvinner... men det är ju inte riktigt sant, utan de finns där under, bara det att ett fettlager ligger utanpå.

Men det ska bli skönt att återuppta träningen igen, nu när den legat på is under i princip hela mars... Saknar själva grejen att gå till träningen, umgås med likasinnade och få tänka på annat (eller inte tänka alls), skulle kunna säga att träningen är lite som min meditation.... jag släpper allt annat som pågår runt omkring och i mitt liv och är där och då i det ögonblicket då  jag tränar. Är fullständigt fokuserad på det jag gör, så att det ska kännas på rätt ställe och så att rätt muskler jobbar.

Mår så bra i lokalerna och med alla människor där....

Problemet nu förutom att jag blir så trött av att vara "out and about" är att jag har ganska stora blåmärken på handlederna, och innan jag bestämt mig för om det är ett problem eller inte så håller jag mig från träningen. ska jag bry mig om hur jag ser ut, bryr andra sig om att jag har stora blåmärken, eller ska jag bara köra på.... Just nu gör det ont att bära saker också, men det kanske bara är brist på träning,,,, så kanske dags att börja ta tag i träningen igen.... Är ju egentligen inte så svårt, då jag älskar det.... men undra vad folk ska tro!!!!

ser ju halvt misshandlad ut :P

Var hemma hos mina föräldrar i helgen tors-sön, och lapade sol på altanen och i en stol mot väggen, i lä. Läste i min bok - Inheritance - och i seriealbum om Yakari och Lilla åskan

alltid när man är där så känns det som att man är ledig o bara kan koppla av, och alltid är det så att man inte vill åka därifrån.

Nu, imorse när jag vaknade, visste jag inte om jag var hemma i rosersberg eller var jag var. Har sovit både i Uppsala och i Rbg i helgen så. Och blev väl lite förvirrad när jag förstod att jag var i hudik.... morgonen blev lite annorlunda och jag saknade möjligheten att gå ut på tomten och sätta sig i solen o äta frukost och att inte vara i Rbg. Vet ju att det påverkar mig så, att jag inte vill åka därifrån, men det är också därför jag vill åka dit, för att jag känner mig så hemma